jamiealice

Älskar när datan hänger sig.

Himmel vad jag ska göra inlägg då. Men jag tycker att det är bättre att göra korta inlägg än långa romaner. Tar så lång tid och inte ens jag orkar läsa igenom allt. Och jag gillar till och med att läsa.

Känner mig lite halvt om halvt ångestfylld. Sitter bara och saknar än det ena, än det andra. Saknaden tar liksom aldrig slut. Ibland känns det ärligt talat som ångesten hotar att äta upp mig innefrån...
Ikväll, eller ja man kanske ska skriva inatt, så är det saknaden efter vissa människor som är värst.
Tänker inte namnge dom. Finns inte någon som behöver veta exakt vilka dessa personer är. Mest för att det inte gör någon skillnad. Inget ändras oavsett jag skriver upp en rad namn är eller inte.
Jag saknar alla nätter som jag satt uppe med dessa personer, pratade, höll om, eller bara satt tysta brevid varandra. Det var såna människor man kan vara tyst med utan att det blir en jobbig känsla av att man bara måste prata! Tystnaden var skön och inga ord behövdes, vi förstod varandra ändå.

Jag saknar dig,
det vi hade.
Du och jag.
Vi sa att det skulle vara vi två mot världen.
Vad hände med det?
Vart är du nu?
Varför är du inte här hos mig?
Varför måste saknaden göra så ont?

---
Antar att en eller flera fråga/frågor ställs i era huvuvden nu. Men vad hände? Varför är ni inte vänner längre?
Ja, det finns inga enkla svar. Inga ja och nej. Dessa svar är otydliga. Utan gränser.
En har jag förlorat, för ja vad ska man säga? Det gick totalt utför, vänskapen gick för långt, till något destruktivt.
En annan mår för dåligt och jag hoppas att Du har blivit omhändertagen. Annars vet jag att du sitter på ett moln där uppe i det blå. Jag kommer alltid att älska dig. Oavsett.
En tredje har omgivningen kommit i mellan och slitit och trasat sönder.
En fjärde, vad som hände med oss har jag ingen aning om faktiskt. Men jag saknar dig.

Nu vet jag att det finns dom som känner mig som är helt bombsäker på vilka jag syftar på, men då kan jag svara lika bombsäkert att det vet ni inte alls. En av fyra kanske är vad ni skulle komma på. Egentligen spelar det ju ingen roll. Bara jag som behöver skriva av mig.
Bloggen är min och tankarna likaså. Men nu börjar detta likna en roman, så därför avrundar jag här. Sängen ropar mitt namn, men vi hörs. Godnatt!

xoxo jamiealice